Att leva på någons annan hopp.
Jag har ofta känt mig helt hopplös - som att jag är utan hopp och att det inte finns något hopp för mig - alltså hopplös i väldigt många olika bemärkelser. För jag tycker att ordet inrymmer väldigt många olika betydelser. Det var ganska längesedan senast jag kände mig hopplös, jag tror inte längre att det är något allvarligt fel på mig och jag tycker i grund och botten att jag är ganska bra, men så har det definitivt inte alltid varit. För mig innebär det att någonting grundläggande inombords fattas eller försvunnit när man blivit övertygad om sin egen hopplöshet. Det är som om någon existentiell tvivel över den egna förmågan, kompetensen och existensberättigandet - allt på en och samma gång, tagit över ens liv. Min egen, personliga tvivel på min egen person har varit allomfattande, så till den milda grad att jag upplevt mig själv som oduglig, hopplös och oförmögen. Men så är det inte längre. Hur jag kunnat gå från hopplös till hoppfull kan jag inte riktigt svara på, åtminstone inte på något kort och koncist sätt - det skulle kunna utveckla sig till en hel bok. Men jag har brutit med sådant som inte är bra för mig, sådant som bryter ner mig, sådant som ger mig skuld, skam, ångest och oro (också i väldigt många olika sorters bemärkelser). Jag har gått från övertygelsen att det är något grundläggande, stort fel på mig och hela min person till att vara övertygad om att jag duger som jag är. Och nej, jag har inte träffat Jesus och blivit frälst på vägen, jag har bara gått från att ha mått dåligt till att må ganska mycket bättre.
Någonstans har jag hört någon säga att en viktig uppgift som terapeut är att förmedla något slags känsla av hopp. Jag minns inte vem jag hört säga det eller om jag har läst det någonstans, sannolikt kan det ha varit någon handledare jag haft under min utbildning som sagt det. Det är förstås väldigt öppet för tolkning vad det innebär att "förmedla en känsla av hopp", men jag tycker ändå att det ligger något väldigt klokt i uttalandet. Jag tror att man kan få en annan person att tro på sig själv genom att tro på den personen. Jag tror att min förmåga att tro på mig själv hänger ihop med huruvida andra tror på mig eller inte. Om andra ser mig som en hopplös figur blir det lätt för mig att se mig själv just så, som hopplös. Det kan vara mer komplicerat än så, förstås. Jag tror inte att det är så simpelt, att det räcker med att tro på en människa för att han/hon ska börja tro på sig själv. Men det ligger ändå något grundläggande, filosofiskt tilltalande i tanken att någon annan måste tro på en för att man ska kunna tro på sig själv. Och jag tänker inte på allmän peppning, att säga till någon att "du är världsbäst" för att få denne att börja tro på sig själv och uträtta stordåd. Jag tänker mer på ett subtilt plan, att ta andra människor på allvar, lita på dem, att förmedla värme, genuinitet och en hoppfullhet på livet i allmänhet. Kanske inte alltid ens ett hopp på själva individen som sådan - utan en hoppfullhet om att livet är värt att leva. Lyckas man som människa förmedla den känslan - hoppet att livet inte är utan värde - till någon annan människa så tycker jag att man har uppnått någonting väldigt stort.
Jag är inte hopplös, du är inte hopplös, ingen är hopplös, livet är inte ett hopplöst projekt.
Jag bloggar om borderline men har min blogg privat eftersom det jag skriver om är så aktuellt och känsligt. Det här citatet om hopp tycker jag är mycket talande:
<i><a href="http://sv.wikipedia.org/wiki/Aristoteles" target="_blank">Aristoteles</a> påpekade klokt att vi har större chans att nå det vi strävar efter om vi har ett mål att sikta mot. Vi kan börja odla hopp genom att tänka klart om det. Psykologen Paul Pruyser har hjälpt oss att skilja hopp från optimism och önsketänkande. Alla tre innebär positiva förväntningar, men hoppet skiljer sig från optimismen och önsketänkandet genom att förutsätta en tragisk situation med svårt lidande. I jämförelse med hoppet är alltså optimismen relevant i situationer som inte är allvarliga, till exempel när det gäller att lösa praktiska uppgifter. Till skillnad från önsketänkandet innebär hoppet att man utan omsvep erkänner det tragiska i situationen. Det är lätt att önsketänka; men hoppet är något så svårt att det med rätta har kallats en dygd.</i>"
Läs hela artikeln av <b>Jon G Allen</b> här: <a href="http://www.mbtsverige.se/wp-content/uploads/2009/03/att-odla-hopp-authorized-version.pdf" target="_blank">Att odla hopp</a>
För mig är det min psykologs genuina intresse för min problematik som väcker hopp och ger mig känsla av att det finns möjlighet att förstå lidandet och därför också mening att kämpa vidare.
