Psyket - om själen och livet som psykolog.

I möten med personer som jobbar med människovård av olika slag, somatisk vård, äldrevård, psykisk omvårdnad och så vidare, har det slagit mig hur utbredd denna rädsla är - rädslan för att göra fel. Det kan vara så att denna rädsla finns överallt, inom alla utbildningar och yrkesbranscher men det vet jag inte så mycket om. Enligt min erfarenhet så är denna rädsla alltjämt närvarande åtminstone i de sammanhang där jag själv lever och verkar. Under min utbildning var detta nästan ännu mer påtagligt. Studenterna var rädda för att misslyckas med tentor, rädda för att misslyckas under seminarien, rädda för att säga någonting dumt, rädda för att räcka upp handen och hävda någonting som visar sig vara felaktigt. Föreläsarna var ofta rädda för att stå och prata inför en psykologklass över huvudtaget, rädda för att säga fel, rädda för att gå utanför ramarna och tala fritt, rädda för att bli ifrågasatta. Terapihandledararna var rädda för att få svåra frågor, rädda för att inte kunna hjälpa oss studenter, rädda för att inte kunna hjälpa patienterna, rädda för att vi eller de skulle göra något fel i patientarbetet. Rädsla på rädsla på rädsla och i slutänden mer rädsla.

Apropå terapiarbetet så var rädslan för att göra fel aldrig så mäktig och påtaglig som då vi studenter började ha egna samtalsklienter. Rädslan för att möta en livs levande klient, rädslan för att säga fel saker, för att inte förstå vad terapi är för nånting, för att ge uttryck för sina egna problem, rädslan för att orsaka mer skada än nytta etcetera - denna rädsla är nästan den mest kompakta rädsla jag åskådat.

Den här typen av rädsla ser jag som någonting ganska okonstruktivt. Jag tror inte att den här typen av självtvivel leder till något särskilt kreativt i förlängningen. Jag tror tvärtom, att en överdriven rädsla för att göra fel är väldigt hämmande för kreativiteten - och jag ser kreativitet som någonting essentiellt i terapi/stödjande-samtal/möte-med-människor-i-kris och så vidare. Jag tror inte heller att avsaknad av rädsla blir sunt, eftersom det skulle leda till arrogans. Men jag tror att rädslan ofta är större än nödvändigt och ofta mer hämmande än konstruktivt. En äldre legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut och vidareutbildad psykoterapihandledare som jobbat med terapi, handledning och liknande sedan 1970-talet berättade för mig att hon alltid tvivlar på sig själv, känner sig oduglig, tvekar över sin egen kompetens etcetera. Hon berättade att det alltid känns som att hon börjar om, ju mer erfaren hon blir, ju mer hon lär sig, ju fler utbildningar hon går och ju fler uppdrag hon får, exempelvis då hon utbildat sig vidare till handledare och börjar handleda studenter. Hon menar att hon då "börjar om" och är nybörjare på nytt, full av självtvivel, frågor och okunskap varje gång hon tar ett nytt steg i sin karriär. Det må vara någonting mänskligt och sunt, att inte ha för stark tilltro till sina egna förmågor. Men jag tänker också att det är en fin balansgång mellan att tro tillräckligt mycket på sig själv och plåga sig själv med självkritik.

Jag har inte träffat någon inom mitt yrke som inte plågas av varierande grader av självkritik. Frågor som återkommer, både hos mig och kollegor, är frågor av typen: "Ställer jag rätt diagnos?", "Bedriver jag rätt typ av terapi?", "Säger jag rätt/fel saker?", "Åstadkommer jag tillräckligt mycket?", "Hur mår jag själv, är jag för orolig/stressad/dålig för att hålla på med det här?", "Borde jag anstränga mig mer/mindre?", "Borde jag göra mer, är det jag gör bra/nyttigt/farligt?" och liknande. Det är väldigt svårt att mäta vad som händer i olika typer av terapier, utredningar, bedömningar och annat som man sysslar med inom olika typer av psykologisk/psykiatrisk omvårdnad. Hur vet man att man gör rätt i en terapi? Hur vet man att man säger rätt saker? Hur vet man om det går bra eller dåligt? Det vet man aldrig - och jag tror att det är det som leder till rädsla. Jag tror att det också är det som gör att även en mångårigt erfaren handledare brottas med samma typ av rädsla, det går inte att veta där heller om hon gör rätt eller fel i olika situationer, om arbetet är bra eller dåligt. Det går bra att tro och ha en massa olika teorier om de här sakerna, men det går inte, enligt min erfarenhet, att veta!

Det finns nog många andra faktorer som spelar in också, som skapar rädsla, men vad jag tror är att: Det väcker mer rädsla hos en människa att arbeta med någonting så svårmätbart och diffust som en annan människas psyke än vad det väcker rädsla att arbeta till exempel med att bygga hus eller någonting annat konkret och enkelt mätbart.

I en fantastiskt bra scen, ur en fantastiskt bra film säger en av karaktärerna till en annan: "You're not hopeless". Det är en scen ur "Lost in translation". Bill Murrays karaktär Bob talar till Charlotte (Scarlett Johanson). De pratar om livet, om att få barn, om äktenskap etcetera och "you're not hopeless" avslutar hela konversationen. Jag är väldigt förtjust i den där filmen och jag tänker ofta på just den där scenen och på den avslutande kommentaren. Kommentaren är så enkel, så självklar, så minimalistiskt genialisk. "You're not hopeless", det är någonting man kanske lätt tar för givet, att man inte är hopplös, att andra inte är hopplösa, att ingen människa egentligen är hopplös. Det sista som överger människan är hoppet, har jag hört. Men just självklarheten gör kommentaren så bra, för ofta glömmer man bort det självklara om man har för mycket annat att tänka på.

Jag har ofta känt mig helt hopplös - som att jag är utan hopp och att det inte finns något hopp för mig - alltså hopplös i väldigt många olika bemärkelser. För jag tycker att ordet inrymmer väldigt många olika betydelser. Det var ganska längesedan senast jag kände mig hopplös, jag tror inte längre att det är något allvarligt fel på mig och jag tycker i grund och botten att jag är ganska bra, men så har det definitivt inte alltid varit. För mig innebär det att någonting grundläggande inombords fattas eller försvunnit när man blivit övertygad om sin egen hopplöshet. Det är som om någon existentiell tvivel över den egna förmågan, kompetensen och existensberättigandet - allt på en och samma gång, tagit över ens liv. Min egen, personliga tvivel på min egen person har varit allomfattande, så till den milda grad att jag upplevt mig själv som oduglig, hopplös och oförmögen. Men så är det inte längre. Hur jag kunnat gå från hopplös till hoppfull kan jag inte riktigt svara på, åtminstone inte på något kort och koncist sätt - det skulle kunna utveckla sig till en hel bok. Men jag har brutit med sådant som inte är bra för mig, sådant som bryter ner mig, sådant som ger mig skuld, skam, ångest och oro (också i väldigt många olika sorters bemärkelser). Jag har gått från övertygelsen att det är något grundläggande, stort fel på mig och hela min person till att vara övertygad om att jag duger som jag är. Och nej, jag har inte träffat Jesus och blivit frälst på vägen, jag har bara gått från att ha mått dåligt till att må ganska mycket bättre.

Någonstans har jag hört någon säga att en viktig uppgift som terapeut är att förmedla något slags känsla av hopp. Jag minns inte vem jag hört säga det eller om jag har läst det någonstans, sannolikt kan det ha varit någon handledare jag haft under min utbildning som sagt det. Det är förstås väldigt öppet för tolkning vad det innebär att "förmedla en känsla av hopp", men jag tycker ändå att det ligger något väldigt klokt i uttalandet. Jag tror att man kan få en annan person att tro på sig själv genom att tro på den personen. Jag tror att min förmåga att tro på mig själv hänger ihop med huruvida andra tror på mig eller inte. Om andra ser mig som en hopplös figur blir det lätt för mig att se mig själv just så, som hopplös. Det kan vara mer komplicerat än så, förstås. Jag tror inte att det är så simpelt, att det räcker med att tro på en människa för att han/hon ska börja tro på sig själv. Men det ligger ändå något grundläggande, filosofiskt tilltalande i tanken att någon annan måste tro på en för att man ska kunna tro på sig själv. Och jag tänker inte på allmän peppning, att säga till någon att "du är världsbäst" för att få denne att börja tro på sig själv och uträtta stordåd. Jag tänker mer på ett subtilt plan, att ta andra människor på allvar, lita på dem, att förmedla värme, genuinitet och en hoppfullhet på livet i allmänhet. Kanske inte alltid ens ett hopp på själva individen som sådan - utan en hoppfullhet om att livet är värt att leva. Lyckas man som människa förmedla den känslan - hoppet att livet inte är utan värde - till någon annan människa så tycker jag att man har uppnått någonting väldigt stort.

Jag är inte hopplös, du är inte hopplös, ingen är hopplös, livet är inte ett hopplöst projekt.

Att arbeta i team är verkligen spännande, och utmanande. Vem är det egentligen som bestämmer och har sista ordet, oavsett vad det gäller? Ofta finns ganska tydliga hierarkier i olika frågor, men inte alltid. Exempelvis inom vården, om en överläkare och en skötare har olika uppfattning så är det ofta överläkarens ord som blir det sista sagda. Men om överläkaren inte alls känner den som det handlar om och skötaren känt patienten under tio år, vem vet då bäst? Vem ska bestämma? Ofta kan det råda delade meningar i fall där hierarkin är mycket mer otydlig, exempelvis då en arbetsterapeut och en kurator har helt motstridiga uppfattningar och hur sådana meningsskiljaktigheter hanteras är verkligen fascinerande.

Jag tror att många tror att de är mycket mognare och förnuftigare än vad de egentligen är. Jag tror att jag och många med mig har uppfattningen av sig själva som vuxna, mogna människor som kan prata om problem och lösa oegentligheter på ett vuxet sätt, genom att sätta sig ner och prata, kompromissa och komma till mogna, genomtänka lösningar. Men jag tror också att det är lätt att överskatta sin egen mogenhet och sin egen vuxenhet. När det väl kommer till kritan, när man (jag och många med mig, tror jag) väl står där öga mot öga med en konflikt och en kollega som tycker tvärsemot vad man själv tycker - då är det väldigt lätt hänt att man snabbt är nere på sandlådenivå. Med sandlådenivå menar jag att diskussioner lätt blir på ett mycket mer ogenomtänkt och barsligt sätt än vad man själv är medveten om. När det väl kommer till kritan handlar diskussioner i alla fall på min arbetsplats ofta om "jag har rätt, nej jag har rätt, nej jag vet mest, nej jag har jobbat här längst!!" Eller liknande. Omoget, barnsligt, sandlådenivå! Men det är väldigt lätt att själv hamna där i sandlådan, kasta sand på sin meningsmotståndare (metaforiskt talat alltså) och skratta inombords (och kanske utåt till och med) då dennes åsikt röstats ner.

Arbetsplatser är nog mer lika sandlådor i mognadsnivå än vad många skulle vilja erkänna...

"...a man whose introspective awareness leads him to oblivion rather than self-knowledge."

Som jag ser det så finns det olika vägar att vandra då man ägnar sig åt introspektion. Det kan vara en konstruktiv väg mot självmedvetenhet, självförverkligande och vishet men det kan också vara en destruktiv väg mot ändlösa grubblerier, glömska och olycka. Sällan är det väl i verkligheten så svart eller vitt, men poängen är att jag tror inte alltid att introspektion är ett positivt fenomen, som man lätt skulle kunna tro. Att läsa till psykolog, att läsa om psykologiska försvar, diagnoser, komplikationer, att själv gå i terapi och sedan själv vara terapeut - är verkligen att dra introspekterandet till sin spets. Är jag frisk? Är jag sjuk? Är jag normal? Behöver man vara normal? Har jag den här diagnosen? Ägnar jag mig åt den här psykologiska försvarsmekanismen? Hur mycket? Varför? Hur hanterar jag mina egna problem? Har jag egna problem? Hur stora är de? Är de för stora för att jag ska kunna ägna mig åt mitt arbete på ett vettigt sätt? Vad händer med mig känslomässigt när jag lyssnar på en annan människa berätta ingående om övergrepp, misshandel eller liknande?

Frågorna är hos den som ägnar sig åt introspektion ofta många och svåra och svaren sällan särskilt tydliga.

Vad vill jag då ha sagt med det här? Jo, att jag tror att det är mänskligt att det händer väldigt mycket med det egna psyket då man möter andras psyken på nära håll. Ofta är jag lugn men emellanåt blir jag på arbetet rädd, orolig, ledsen, medlidsam, upprörd, förtvivlad och liknande. Jag tror att det är mänskligt och jag önskar inte att det var på något annat sätt. Men jag tror också ofta att man behöver pauser - kaffepauser, fikapauser, prata-med-kollegor-pauser, gå-ut-och-promenera-pauser, lämna-arbetet-på-arbetet-pauser och undvika att ta med sig arbetet hem etcetera - för att hålla i längden som människa och inte bli olycklig och/eller galen själv.

"He who fights too long against dragons becomes a dragon himself; and if you gaze too long into the abyss, the abyss will also gaze into you."

Vidare på samma tema med ovanstående citat som utgångspunkt, så har jag funderat mycket på vad det gör med en människa att lyssna på en annan människa i någon form av nöd. Man kan tala om det i olika termer, det har skrivits om det i termen "sekundär-traumatisering", alltså att en person själv blir traumatiserad av att lyssna på någon annans redogörelse av ett trauma. Jag tror inte att man behöver dra det så långt som att kalla det för trauma, i många fall. Men jag tror att man ofta, vare sig man tror det eller inte, blir påverkad av det man hör, även om man har det som "profession" att lyssna och förstå. Att lyssna, vara närvarande och faktiskt på riktigt försöka förstå en annan människas redogörelse av någonting riktigt smärtsamt blir även smärtsamt för den som lyssnar. Vad gör man med den smärtan? Gå vidare som om ingenting har hänt? Förneka smärtan? Prata med en handledare? Vem handleder handledaren, i så fall? Någonstans tar kedjan alltid slut.

Sådant funderar jag ofta över, en helt vanlig dag på jobbet - en bra dag men också en dag för introspektion.

Arbetet på en psykiatrisk klinik har fått mig att fundera väldigt mycket över vad psykiska sjukdomar egentligen är, hur de diagnosticeras och vad man kan göra (och gör) åt dem. Väldigt mycket tid kan jag ägna åt att fundera över sådant här, utan att egentligen komma till några riktigt tydliga svar.

Något jag verkligen reagerat på, är hur lättvindligt olika allvarliga, psykiska sjukdomar diagnosticeras. Jag har själv funderat väldigt mycket över hur man kan diagnosticera det ena eller det andra, hur man kan skilja mellan olika psykiska åkommor och vem som i praktiken gör dessa bedömningar. Hur kan man skilja mellan en depression och en depressiv personlighetsstörning? Hur kan man skilja mellan schizotyp personlighetsstörning och schizofreni? Hur kan man skilja mellan bipolär sjukdom och schizofreni? Hur kan man skilja mellan någon enstaka psykosincident, eventuellt framkallad av droger, läkemedel eller alkohol - och regelrätt schizofreni? Hur kan man diagnosticera någonting över huvudtaget när det i slutänden alltid är individens subjektiva upplevelser som efterfrågas? Jag vet hur diagnosticerandet går till i praktiken, men det jag kan fundera över är "varför?" och hur någon kan veta att det faktiskt blir rätt, i slutänden.

En läkare (psykiater) kan i praktiken ställa en eller flera diagnoser på en person efter någon enstaka träff, mest baserat på frågor av typen "upplever du det här symptomet, eller det här symptomet?". Exempelvis: "Känner du dig nedstämd? Har du gjort det under flera veckor?". Ja-svar på sådana frågor kan generera depressions-diagnoser av varierande allvarlighets-grad och med diverse antidepressiva-mediciner som konsekvens. Detta är kanske inte fel, det må vara rätt eller fel, det har jag egentligen ingen åsikt om - det är lättvindligheten i diagnosticerandet jag reagerar över. Om psykiatern tycker att patienten verkar uppvarvad eller uppjagad kan han eller hon eventuellt ställa frågor kring detta och om det visar sig att patienten i fråga svarar ja på frågor som handlar om att ofta känna sig uppvarvad i perioden kan diagnosen istället bli bipolär sjukdom. Det kan tyckas helt naturligt. Det kan tyckas vara rätt och riktigt och så som det ska vara. Men det kan också tycka vara lite vanskligt, ur perspektivet att sådana här bedömningar i verkligheten kan gå väldigt fort, utan några djupare utredningar kring bakomliggande faktorer eller orsaker till varför personen i fråga mår som han eller hon gör. Särskilt allvarligt kan jag tycka att detta blir i de fall det faktiskt handlar om "åkommor" av typen bipolär sjukdom, eftersom de mediciner som oftast tillhandahålls i de fallen är både starka och har biverkningar som kan göra vem som helst lite mörkrädd.

Mer omfattande bedömningar, utredningar eller till och med neuropsykiatriska utredningar är ofta mer tidskrävande och djupdykande till sin natur. Men även här handlar det allt som oftast om att någon (ofta en psykiater eller psykolog) ställer liknande frågor kring måendet. "Har du någon gång upplevt symptom X eller X och kände du det i så fall X länge eller X länge" - vilket i sin tur genererar diagnos X eller X. Detta i sin tur får ofta konsekvensen att patienten blir föreslagen att ta medicin mot sin eller sina diagnoser, eftersom de flesta psykiska åkommor har någon form av medicin som anses bota symptomen. Även här kan jag slås av lättvindligheten med vilken diagnoser sätts och hur lite tid som ofta ägnas åt att fördjupa förståelsen för individen. Det kan vara så att det handlar om resurser, att det handlar om tid, pengar och effektivitet. Men det kan också vara så att ingen egentligen förstår vad som är vad i den djungel som är det mänskliga psyket. Diagnosmanualen DSM-IV (alternativt ICD-10) listar i punktform oändliga mängder symptom och grupperar dem i olika diagnoser. Det är i slutänden upp till den individuelle bedömaren (oftast psykiater eller psykolog) att avgöra huruvida symptomen föreligger eller ej. Detta är en, enligt mig, snårig uppgift, då gränsen mellan "föreligger" och "föreligger ej" i princip i alla fall är en gråzon höljd i dunkel snarare än ett tydligt JA eller NEJ.

Det må handla om ren okunskap från min sida, en inkompetens att göra den här typen av bedömningar som för andra bedömare är mycket enklare. Men trots att jag ofta är ganska självkritisk till min natur så tror jag ändå inte att det i det här fallet handlar om mina, personliga tillkortakommanden. Jag tror att många som jobbar med de här frågorna tycker att de här bedömningarna är väldigt utmanande och ibland omöjliga att göra. Vem kan i ärlighetens namn säga att det utifrån anamnestisk (livshistoria) information är enkelt att bedöma om en annan människa faktiskt haft ett maniskt skov eller om han eller hon bara hade en mer eller mindre normal uppåt-period? I vissa fall är det lätt att skilja en depressiv period från en livskris eller existentiell kris av något slag, men i andra fall är gråzonerna för snåriga för att kunna dra några tydliga gränser mellan det ena och det andra. Så är det i alla fall för mig, och andra som jag diskuterat de här frågorna med verkar inte heller tycka att det är alldeles enkelt.

Här dyker en annan högst relevant fundering upp, nämligen den att: de här frågorna är så svåra att många, helst undviker helt att prata om dem. Vad psykisk sjukdom är, hur psykofarmaka kan bota dem, hur man skiljer mellan olika psykiska sjukdomar och liknande är så komplexa frågor att majoriteten av dem som jag försökt diskutera det hela med ofta helst verkar vilja undvika att diskutera dem allt för ingående. I alla fall på den psykiatriska klinik där jag själv arbetar, finns en tydlig kultur av att det här är för komplicerat och invecklat för att någon egentligen ska orka prata om det. Ingen orkar egentligen fråga sig själv varför vi (som jobbar här) gör som vi gör och hur vi tänker när vi diagnosticerar än det andra och än det andra och ibland på ganska lösa grunder delar ut mediciner eller terapier som ingen egentligen tycks veta exakt hur de fungerar. "Ofta får man prova sig fram", säger den mångårigt erfarne överläkaren i psykiatri då han får frågan om hur medicinerna faktiskt fungerar och vad man kan förvänta sig när man äter dem. "Om den här medicinen inte får förväntad effekt är det bara att prova någon annan", säger den andre legitimerade läkaren om en annan psykofarmaka till en patient som sedan länge brottats med sin depression orsakad av förlust och sorg efter en bortgången familjemedlem. Det verkar vara för svårt och känsligt att ställa frågan "varför?" i det här sammanhanget.

"Varför?", verkar inte vara en accepterad fråga när det handlar om de här frågorna. Jag kan själv märka hur jag socialiseras in i något slags tystnad och/eller uppgivenhet när de här funderingarna och frågorna så ofta bemöts med suckar, rynkade ögonbryn och liknande och väldigt sällan leder till konstruktiva diskussioner.

I egenskap av entusiastisk nybörjare har jag trots allt ändå väckt frågan då jag själv diagnosticerat en ung person med en psykisk åkomma av mer allvarlig art: "Hur vet jag att den här personen faktiskt har den här åkomman och hur kan jag besvara frågan hur den uppkom? Varför har den här personen fått den här åkomman?" På denna fråga fick jag det uppseendeväckande avsnoppande svaret att min fråga var alldeles för filosofisk, att det inte går att svara på sådana frågor. Kollegan hade alltså ingen förklaring till hur denna psykiska sjukdom uppkommer. Att fråga "varför?" var alldeles för "filosofiskt". Jag visste inte då och vet fortfarande inte om jag ska skratta eller gråta åt det svaret, för jag tycker att det är både komiskt och skrämmande på samma gång. Erfarna människor inom psykiatrisk vård borde rimligtvis kunna svara på frågan hur en psykisk sjukdom kan tänkas uppkomma utan att avfärda fråga med att den är för filosofisk. Det borde vara vardagsmat att kunna ge patienter som får tunga diagnoser åtminstone någon teori kring hur de kan ha ådragit sig sin diagnos. Annars borde man rimligtvis inte heller få ställa diagnosen. Just i det här fallet kan tilläggas att jag på egen hand fördjupade mig i ämnet så pass väl att jag åtminstone tillsammans med patienten kunde resonera kring hur han eller hon utvecklat de här symptomen...

Att dra så skarpa linjer mellan psykologi och filosofi anser jag för övrigt är mycket märkligt, det är väl helt naturligt att man får filosofiska funderingar av arten "Varför händer det här mig?" om någon "expert" inom vården uttalar sig om vilken sjukdom man lider av?

Why ask why? Why not ask why? Why avfärda why med "det är för filosofiskt"?

2006 började jag på psykologprogrammet. Sedan 10 månader tillbaka gör jag nu min ptp-tjänst. Flera gånger under dessa 10 månader har det slagit mig att jag kanske borde skriva något slags dagbok eller kanske till och med blogga om det jag konfronteras med i yrkeslivet, de tankar det väcker hos mig och de känslor jag får av att jobba med det jag gör. För det väcker väldigt mycket tankar och känslor, att jobba som psykolog, i alla fall för mig. Och jag utgår från att det är så för alla människor som har som sitt yrke att samtala med andra människor, oavsett i vilken form det sker.

 

Flera gånger har det alltså slagit mig, att jag "borde" skriva i någon form om det jag tänker på. Det har också slagit mig att jag i så fall borde ha börjat för länge sedan. Om jag nu ska skriva nånting om det här, då borde jag ju ha börjat redan från början, kanske redan 2006 då studierna började. För redan då började mycket av de tankar jag fortfarande bär med mig idag. Det är en omvälvande upplevelse att läsa om psykologi, brottas med existentiella frågor, att själv gå i terapi, att själv bli terapeut, att läsa om depressioner och själv känna sig deprimerad, att läsa om psykiska sjukdomar och undra om man själv är psykiskt frisk eller inte, att bära känslan att "det är något fel på en" utan att veta vad, etcetera, etcetera. Ja, det väcker fler frågor än svar att läsa en utbildning som i grund och botten handlar om själen, mänskliga dilemman och om konsten att hjälpa någon annan genom samtal, insikter, affektskola, omstrukturering av tankar eller i vilken terapiform det nu än vara månde. Jag "borde" ha börjat skriva för länge sedan, alltså. Men bättre sent än aldrig?

 

"Start as you mean to go on" är en låttitel om jag inte minns fel, som jag just nu inte minns vilken artist det är som ligger bakom. Men jag tycker att det är ett bra motto som jag brukar tänka på i olika sammanhang då jag börjar med någonting nytt. Jag tycker att det är en bra filosofi att börja så som jag har för avsikt att sedan fortsätta. Och ofta fortsätter ju saker, vare sig man vill det eller inte, så som man en gång började dem. Därför är detta inlägg mest troligt en försmak av vad som komma skall. Det är långt, utan någon särskilt tydlig struktur och hoppar fritt från ämne till ämne med mina egna tankar som enda röd tråd.

 

Jag har för avsikt att förbli (hyffsat) anynom i denna blogg. Detta för att fritt kunna skriva om exakt vad jag vill, utan att jag lämnar ut min identitet eller begränsas av att inte våga skriva exakt vad jag känner att jag måste få skriva. Jag vill inte att någon nära bekant, anhörig, arbetskamrat eller någon jag träffar i mitt yrke ska läsa det här och behöva känna sig träffad, igenkänd eller behöva få veta vem jag är. Med denna blogg vill jag känna mig fri att skriva om mitt yrke, min utbildning, mina tankar och känslor och mina förflutna erfarenheter, om mitt inre och mitt yttre - utan att behöva fundera över om någon nära eller avlägsen släkting sitter och läser och förfasar sig (eller blir imponerad) eller om någon kollega i rummet bredvid sitter och funderar över det jag skriver och vet vem jag är.

 

Varför? Jag tycker om att skriva. Jag tycker om att tänka och känna och sätta ord på sådant som jag upplever. Jag tycker om att filosofera och försöka bilda texter av sådant jag konfronteras med. Jag tycker att det verkar vara ganska sällsynt med bloggande psykologer, vilket jag tycker är ganska förvånande. Varför är det så? Jag tycker det finns mycket inom ämnet och yrket psykologi som är väldigt intressant och spännande och som jag själv har ett stort intresse att läsa om, därför tror jag också att andra har ett intresse av att läsa om sådant här, men jag kan förstås ha fel.