Konflikthantering - vuxna människor i sandlådor.
Att arbeta i team är verkligen spännande, och utmanande. Vem är det egentligen som bestämmer och har sista ordet, oavsett vad det gäller? Ofta finns ganska tydliga hierarkier i olika frågor, men inte alltid. Exempelvis inom vården, om en överläkare och en skötare har olika uppfattning så är det ofta överläkarens ord som blir det sista sagda. Men om överläkaren inte alls känner den som det handlar om och skötaren känt patienten under tio år, vem vet då bäst? Vem ska bestämma? Ofta kan det råda delade meningar i fall där hierarkin är mycket mer otydlig, exempelvis då en arbetsterapeut och en kurator har helt motstridiga uppfattningar och hur sådana meningsskiljaktigheter hanteras är verkligen fascinerande.
Jag tror att många tror att de är mycket mognare och förnuftigare än vad de egentligen är. Jag tror att jag och många med mig har uppfattningen av sig själva som vuxna, mogna människor som kan prata om problem och lösa oegentligheter på ett vuxet sätt, genom att sätta sig ner och prata, kompromissa och komma till mogna, genomtänka lösningar. Men jag tror också att det är lätt att överskatta sin egen mogenhet och sin egen vuxenhet. När det väl kommer till kritan, när man (jag och många med mig, tror jag) väl står där öga mot öga med en konflikt och en kollega som tycker tvärsemot vad man själv tycker - då är det väldigt lätt hänt att man snabbt är nere på sandlådenivå. Med sandlådenivå menar jag att diskussioner lätt blir på ett mycket mer ogenomtänkt och barsligt sätt än vad man själv är medveten om. När det väl kommer till kritan handlar diskussioner i alla fall på min arbetsplats ofta om "jag har rätt, nej jag har rätt, nej jag vet mest, nej jag har jobbat här längst!!" Eller liknande. Omoget, barnsligt, sandlådenivå! Men det är väldigt lätt att själv hamna där i sandlådan, kasta sand på sin meningsmotståndare (metaforiskt talat alltså) och skratta inombords (och kanske utåt till och med) då dennes åsikt röstats ner.
Arbetsplatser är nog mer lika sandlådor i mognadsnivå än vad många skulle vilja erkänna...
Jag tror att många tror att de är mycket mognare och förnuftigare än vad de egentligen är. Jag tror att jag och många med mig har uppfattningen av sig själva som vuxna, mogna människor som kan prata om problem och lösa oegentligheter på ett vuxet sätt, genom att sätta sig ner och prata, kompromissa och komma till mogna, genomtänka lösningar. Men jag tror också att det är lätt att överskatta sin egen mogenhet och sin egen vuxenhet. När det väl kommer till kritan, när man (jag och många med mig, tror jag) väl står där öga mot öga med en konflikt och en kollega som tycker tvärsemot vad man själv tycker - då är det väldigt lätt hänt att man snabbt är nere på sandlådenivå. Med sandlådenivå menar jag att diskussioner lätt blir på ett mycket mer ogenomtänkt och barsligt sätt än vad man själv är medveten om. När det väl kommer till kritan handlar diskussioner i alla fall på min arbetsplats ofta om "jag har rätt, nej jag har rätt, nej jag vet mest, nej jag har jobbat här längst!!" Eller liknande. Omoget, barnsligt, sandlådenivå! Men det är väldigt lätt att själv hamna där i sandlådan, kasta sand på sin meningsmotståndare (metaforiskt talat alltså) och skratta inombords (och kanske utåt till och med) då dennes åsikt röstats ner.
Arbetsplatser är nog mer lika sandlådor i mognadsnivå än vad många skulle vilja erkänna...
Kommentarer
Trackback
