Om introspektion.
"...a man whose introspective awareness leads him to oblivion rather than self-knowledge."
Som jag ser det så finns det olika vägar att vandra då man ägnar sig åt introspektion. Det kan vara en konstruktiv väg mot självmedvetenhet, självförverkligande och vishet men det kan också vara en destruktiv väg mot ändlösa grubblerier, glömska och olycka. Sällan är det väl i verkligheten så svart eller vitt, men poängen är att jag tror inte alltid att introspektion är ett positivt fenomen, som man lätt skulle kunna tro. Att läsa till psykolog, att läsa om psykologiska försvar, diagnoser, komplikationer, att själv gå i terapi och sedan själv vara terapeut - är verkligen att dra introspekterandet till sin spets. Är jag frisk? Är jag sjuk? Är jag normal? Behöver man vara normal? Har jag den här diagnosen? Ägnar jag mig åt den här psykologiska försvarsmekanismen? Hur mycket? Varför? Hur hanterar jag mina egna problem? Har jag egna problem? Hur stora är de? Är de för stora för att jag ska kunna ägna mig åt mitt arbete på ett vettigt sätt? Vad händer med mig känslomässigt när jag lyssnar på en annan människa berätta ingående om övergrepp, misshandel eller liknande?
Frågorna är hos den som ägnar sig åt introspektion ofta många och svåra och svaren sällan särskilt tydliga.
Vad vill jag då ha sagt med det här? Jo, att jag tror att det är mänskligt att det händer väldigt mycket med det egna psyket då man möter andras psyken på nära håll. Ofta är jag lugn men emellanåt blir jag på arbetet rädd, orolig, ledsen, medlidsam, upprörd, förtvivlad och liknande. Jag tror att det är mänskligt och jag önskar inte att det var på något annat sätt. Men jag tror också ofta att man behöver pauser - kaffepauser, fikapauser, prata-med-kollegor-pauser, gå-ut-och-promenera-pauser, lämna-arbetet-på-arbetet-pauser och undvika att ta med sig arbetet hem etcetera - för att hålla i längden som människa och inte bli olycklig och/eller galen själv.
"He who fights too long against dragons becomes a dragon himself; and if you gaze too long into the abyss, the abyss will also gaze into you."
Vidare på samma tema med ovanstående citat som utgångspunkt, så har jag funderat mycket på vad det gör med en människa att lyssna på en annan människa i någon form av nöd. Man kan tala om det i olika termer, det har skrivits om det i termen "sekundär-traumatisering", alltså att en person själv blir traumatiserad av att lyssna på någon annans redogörelse av ett trauma. Jag tror inte att man behöver dra det så långt som att kalla det för trauma, i många fall. Men jag tror att man ofta, vare sig man tror det eller inte, blir påverkad av det man hör, även om man har det som "profession" att lyssna och förstå. Att lyssna, vara närvarande och faktiskt på riktigt försöka förstå en annan människas redogörelse av någonting riktigt smärtsamt blir även smärtsamt för den som lyssnar. Vad gör man med den smärtan? Gå vidare som om ingenting har hänt? Förneka smärtan? Prata med en handledare? Vem handleder handledaren, i så fall? Någonstans tar kedjan alltid slut.
Sådant funderar jag ofta över, en helt vanlig dag på jobbet - en bra dag men också en dag för introspektion.
Som jag ser det så finns det olika vägar att vandra då man ägnar sig åt introspektion. Det kan vara en konstruktiv väg mot självmedvetenhet, självförverkligande och vishet men det kan också vara en destruktiv väg mot ändlösa grubblerier, glömska och olycka. Sällan är det väl i verkligheten så svart eller vitt, men poängen är att jag tror inte alltid att introspektion är ett positivt fenomen, som man lätt skulle kunna tro. Att läsa till psykolog, att läsa om psykologiska försvar, diagnoser, komplikationer, att själv gå i terapi och sedan själv vara terapeut - är verkligen att dra introspekterandet till sin spets. Är jag frisk? Är jag sjuk? Är jag normal? Behöver man vara normal? Har jag den här diagnosen? Ägnar jag mig åt den här psykologiska försvarsmekanismen? Hur mycket? Varför? Hur hanterar jag mina egna problem? Har jag egna problem? Hur stora är de? Är de för stora för att jag ska kunna ägna mig åt mitt arbete på ett vettigt sätt? Vad händer med mig känslomässigt när jag lyssnar på en annan människa berätta ingående om övergrepp, misshandel eller liknande?
Frågorna är hos den som ägnar sig åt introspektion ofta många och svåra och svaren sällan särskilt tydliga.
Vad vill jag då ha sagt med det här? Jo, att jag tror att det är mänskligt att det händer väldigt mycket med det egna psyket då man möter andras psyken på nära håll. Ofta är jag lugn men emellanåt blir jag på arbetet rädd, orolig, ledsen, medlidsam, upprörd, förtvivlad och liknande. Jag tror att det är mänskligt och jag önskar inte att det var på något annat sätt. Men jag tror också ofta att man behöver pauser - kaffepauser, fikapauser, prata-med-kollegor-pauser, gå-ut-och-promenera-pauser, lämna-arbetet-på-arbetet-pauser och undvika att ta med sig arbetet hem etcetera - för att hålla i längden som människa och inte bli olycklig och/eller galen själv.
"He who fights too long against dragons becomes a dragon himself; and if you gaze too long into the abyss, the abyss will also gaze into you."
Vidare på samma tema med ovanstående citat som utgångspunkt, så har jag funderat mycket på vad det gör med en människa att lyssna på en annan människa i någon form av nöd. Man kan tala om det i olika termer, det har skrivits om det i termen "sekundär-traumatisering", alltså att en person själv blir traumatiserad av att lyssna på någon annans redogörelse av ett trauma. Jag tror inte att man behöver dra det så långt som att kalla det för trauma, i många fall. Men jag tror att man ofta, vare sig man tror det eller inte, blir påverkad av det man hör, även om man har det som "profession" att lyssna och förstå. Att lyssna, vara närvarande och faktiskt på riktigt försöka förstå en annan människas redogörelse av någonting riktigt smärtsamt blir även smärtsamt för den som lyssnar. Vad gör man med den smärtan? Gå vidare som om ingenting har hänt? Förneka smärtan? Prata med en handledare? Vem handleder handledaren, i så fall? Någonstans tar kedjan alltid slut.
Sådant funderar jag ofta över, en helt vanlig dag på jobbet - en bra dag men också en dag för introspektion.
Kommentarer
Trackback
