Rädslan för att göra fel.
I möten med personer som jobbar med människovård av olika slag, somatisk vård, äldrevård, psykisk omvårdnad och så vidare, har det slagit mig hur utbredd denna rädsla är - rädslan för att göra fel. Det kan vara så att denna rädsla finns överallt, inom alla utbildningar och yrkesbranscher men det vet jag inte så mycket om. Enligt min erfarenhet så är denna rädsla alltjämt närvarande åtminstone i de sammanhang där jag själv lever och verkar. Under min utbildning var detta nästan ännu mer påtagligt. Studenterna var rädda för att misslyckas med tentor, rädda för att misslyckas under seminarien, rädda för att säga någonting dumt, rädda för att räcka upp handen och hävda någonting som visar sig vara felaktigt. Föreläsarna var ofta rädda för att stå och prata inför en psykologklass över huvudtaget, rädda för att säga fel, rädda för att gå utanför ramarna och tala fritt, rädda för att bli ifrågasatta. Terapihandledararna var rädda för att få svåra frågor, rädda för att inte kunna hjälpa oss studenter, rädda för att inte kunna hjälpa patienterna, rädda för att vi eller de skulle göra något fel i patientarbetet. Rädsla på rädsla på rädsla och i slutänden mer rädsla.
Apropå terapiarbetet så var rädslan för att göra fel aldrig så mäktig och påtaglig som då vi studenter började ha egna samtalsklienter. Rädslan för att möta en livs levande klient, rädslan för att säga fel saker, för att inte förstå vad terapi är för nånting, för att ge uttryck för sina egna problem, rädslan för att orsaka mer skada än nytta etcetera - denna rädsla är nästan den mest kompakta rädsla jag åskådat.
Den här typen av rädsla ser jag som någonting ganska okonstruktivt. Jag tror inte att den här typen av självtvivel leder till något särskilt kreativt i förlängningen. Jag tror tvärtom, att en överdriven rädsla för att göra fel är väldigt hämmande för kreativiteten - och jag ser kreativitet som någonting essentiellt i terapi/stödjande-samtal/möte-med-människor-i-kris och så vidare. Jag tror inte heller att avsaknad av rädsla blir sunt, eftersom det skulle leda till arrogans. Men jag tror att rädslan ofta är större än nödvändigt och ofta mer hämmande än konstruktivt. En äldre legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut och vidareutbildad psykoterapihandledare som jobbat med terapi, handledning och liknande sedan 1970-talet berättade för mig att hon alltid tvivlar på sig själv, känner sig oduglig, tvekar över sin egen kompetens etcetera. Hon berättade att det alltid känns som att hon börjar om, ju mer erfaren hon blir, ju mer hon lär sig, ju fler utbildningar hon går och ju fler uppdrag hon får, exempelvis då hon utbildat sig vidare till handledare och börjar handleda studenter. Hon menar att hon då "börjar om" och är nybörjare på nytt, full av självtvivel, frågor och okunskap varje gång hon tar ett nytt steg i sin karriär. Det må vara någonting mänskligt och sunt, att inte ha för stark tilltro till sina egna förmågor. Men jag tänker också att det är en fin balansgång mellan att tro tillräckligt mycket på sig själv och plåga sig själv med självkritik.
Jag har inte träffat någon inom mitt yrke som inte plågas av varierande grader av självkritik. Frågor som återkommer, både hos mig och kollegor, är frågor av typen: "Ställer jag rätt diagnos?", "Bedriver jag rätt typ av terapi?", "Säger jag rätt/fel saker?", "Åstadkommer jag tillräckligt mycket?", "Hur mår jag själv, är jag för orolig/stressad/dålig för att hålla på med det här?", "Borde jag anstränga mig mer/mindre?", "Borde jag göra mer, är det jag gör bra/nyttigt/farligt?" och liknande. Det är väldigt svårt att mäta vad som händer i olika typer av terapier, utredningar, bedömningar och annat som man sysslar med inom olika typer av psykologisk/psykiatrisk omvårdnad. Hur vet man att man gör rätt i en terapi? Hur vet man att man säger rätt saker? Hur vet man om det går bra eller dåligt? Det vet man aldrig - och jag tror att det är det som leder till rädsla. Jag tror att det också är det som gör att även en mångårigt erfaren handledare brottas med samma typ av rädsla, det går inte att veta där heller om hon gör rätt eller fel i olika situationer, om arbetet är bra eller dåligt. Det går bra att tro och ha en massa olika teorier om de här sakerna, men det går inte, enligt min erfarenhet, att veta!
Det finns nog många andra faktorer som spelar in också, som skapar rädsla, men vad jag tror är att: Det väcker mer rädsla hos en människa att arbeta med någonting så svårmätbart och diffust som en annan människas psyke än vad det väcker rädsla att arbeta till exempel med att bygga hus eller någonting annat konkret och enkelt mätbart.
Apropå terapiarbetet så var rädslan för att göra fel aldrig så mäktig och påtaglig som då vi studenter började ha egna samtalsklienter. Rädslan för att möta en livs levande klient, rädslan för att säga fel saker, för att inte förstå vad terapi är för nånting, för att ge uttryck för sina egna problem, rädslan för att orsaka mer skada än nytta etcetera - denna rädsla är nästan den mest kompakta rädsla jag åskådat.
Den här typen av rädsla ser jag som någonting ganska okonstruktivt. Jag tror inte att den här typen av självtvivel leder till något särskilt kreativt i förlängningen. Jag tror tvärtom, att en överdriven rädsla för att göra fel är väldigt hämmande för kreativiteten - och jag ser kreativitet som någonting essentiellt i terapi/stödjande-samtal/möte-med-människor-i-kris och så vidare. Jag tror inte heller att avsaknad av rädsla blir sunt, eftersom det skulle leda till arrogans. Men jag tror att rädslan ofta är större än nödvändigt och ofta mer hämmande än konstruktivt. En äldre legitimerad psykolog, legitimerad psykoterapeut och vidareutbildad psykoterapihandledare som jobbat med terapi, handledning och liknande sedan 1970-talet berättade för mig att hon alltid tvivlar på sig själv, känner sig oduglig, tvekar över sin egen kompetens etcetera. Hon berättade att det alltid känns som att hon börjar om, ju mer erfaren hon blir, ju mer hon lär sig, ju fler utbildningar hon går och ju fler uppdrag hon får, exempelvis då hon utbildat sig vidare till handledare och börjar handleda studenter. Hon menar att hon då "börjar om" och är nybörjare på nytt, full av självtvivel, frågor och okunskap varje gång hon tar ett nytt steg i sin karriär. Det må vara någonting mänskligt och sunt, att inte ha för stark tilltro till sina egna förmågor. Men jag tänker också att det är en fin balansgång mellan att tro tillräckligt mycket på sig själv och plåga sig själv med självkritik.
Jag har inte träffat någon inom mitt yrke som inte plågas av varierande grader av självkritik. Frågor som återkommer, både hos mig och kollegor, är frågor av typen: "Ställer jag rätt diagnos?", "Bedriver jag rätt typ av terapi?", "Säger jag rätt/fel saker?", "Åstadkommer jag tillräckligt mycket?", "Hur mår jag själv, är jag för orolig/stressad/dålig för att hålla på med det här?", "Borde jag anstränga mig mer/mindre?", "Borde jag göra mer, är det jag gör bra/nyttigt/farligt?" och liknande. Det är väldigt svårt att mäta vad som händer i olika typer av terapier, utredningar, bedömningar och annat som man sysslar med inom olika typer av psykologisk/psykiatrisk omvårdnad. Hur vet man att man gör rätt i en terapi? Hur vet man att man säger rätt saker? Hur vet man om det går bra eller dåligt? Det vet man aldrig - och jag tror att det är det som leder till rädsla. Jag tror att det också är det som gör att även en mångårigt erfaren handledare brottas med samma typ av rädsla, det går inte att veta där heller om hon gör rätt eller fel i olika situationer, om arbetet är bra eller dåligt. Det går bra att tro och ha en massa olika teorier om de här sakerna, men det går inte, enligt min erfarenhet, att veta!
Det finns nog många andra faktorer som spelar in också, som skapar rädsla, men vad jag tror är att: Det väcker mer rädsla hos en människa att arbeta med någonting så svårmätbart och diffust som en annan människas psyke än vad det väcker rädsla att arbeta till exempel med att bygga hus eller någonting annat konkret och enkelt mätbart.
Kommentarer
Trackback
