Psyket - om själen och livet som psykolog.

2006 började jag på psykologprogrammet. Sedan 10 månader tillbaka gör jag nu min ptp-tjänst. Flera gånger under dessa 10 månader har det slagit mig att jag kanske borde skriva något slags dagbok eller kanske till och med blogga om det jag konfronteras med i yrkeslivet, de tankar det väcker hos mig och de känslor jag får av att jobba med det jag gör. För det väcker väldigt mycket tankar och känslor, att jobba som psykolog, i alla fall för mig. Och jag utgår från att det är så för alla människor som har som sitt yrke att samtala med andra människor, oavsett i vilken form det sker.

Flera gånger har det alltså slagit mig, att jag "borde" skriva i någon form om det jag tänker på. Det har också slagit mig att jag i så fall borde ha börjat för länge sedan. Om jag nu ska skriva nånting om det här, då borde jag ju ha börjat redan från början, kanske redan 2006 då studierna började. För redan då började mycket av de tankar jag fortfarande bär med mig idag. Det är en omvälvande upplevelse att läsa om psykologi, brottas med existentiella frågor, att själv gå i terapi, att själv bli terapeut, att läsa om depressioner och själv känna sig deprimerad, att läsa om psykiska sjukdomar och undra om man själv är psykiskt frisk eller inte, att bära känslan att "det är något fel på en" utan att veta vad, etcetera, etcetera. Ja, det väcker fler frågor än svar att läsa en utbildning som i grund och botten handlar om själen, mänskliga dilemman och om konsten att hjälpa någon annan genom samtal, insikter, affektskola, omstrukturering av tankar eller i vilken terapiform det nu än vara månde. Jag "borde" ha börjat skriva för länge sedan, alltså. Men bättre sent än aldrig?

"Start as you mean to go on" är en låttitel om jag inte minns fel, som jag just nu inte minns vilken artist det är som ligger bakom. Men jag tycker att det är ett bra motto som jag brukar tänka på i olika sammanhang då jag börjar med någonting nytt. Jag tycker att det är en bra filosofi att börja så som jag har för avsikt att sedan fortsätta. Och ofta fortsätter ju saker, vare sig man vill det eller inte, så som man en gång började dem. Därför är detta inlägg mest troligt en försmak av vad som komma skall. Det är långt, utan någon särskilt tydlig struktur och hoppar fritt från ämne till ämne med mina egna tankar som enda röd tråd.

Jag har för avsikt att förbli (hyffsat) anynom i denna blogg. Detta för att fritt kunna skriva om exakt vad jag vill, utan att jag lämnar ut min identitet eller begränsas av att inte våga skriva exakt vad jag känner att jag måste få skriva. Jag vill inte att någon nära bekant, anhörig, arbetskamrat eller någon jag träffar i mitt yrke ska läsa det här och behöva känna sig träffad, igenkänd eller behöva få veta vem jag är. Med denna blogg vill jag känna mig fri att skriva om mitt yrke, min utbildning, mina tankar och känslor och mina förflutna erfarenheter, om mitt inre och mitt yttre - utan att behöva fundera över om någon nära eller avlägsen släkting sitter och läser och förfasar sig (eller blir imponerad) eller om någon kollega i rummet bredvid sitter och funderar över det jag skriver och vet vem jag är.

Varför? Jag tycker om att skriva. Jag tycker om att tänka och känna och sätta ord på sådant som jag upplever. Jag tycker om att filosofera och försöka bilda texter av sådant jag konfronteras med. Jag tycker att det verkar vara ganska sällsynt med bloggande psykologer, vilket jag tycker är ganska förvånande. Varför är det så? Jag tycker det finns mycket inom ämnet och yrket psykologi som är väldigt intressant och spännande och som jag själv har ett stort intresse att läsa om, därför tror jag också att andra har ett intresse av att läsa om sådant här, men jag kan förstås ha fel.